Okej, så farligt var det förvisso inte... Jag skrev att jag skulle återkomma när jag blivit bättre och det är jag nu.

För en vecka sedan gick jag och lade mig glad och förväntansfull eftersom jag på torsdagen skulle åka ner till Malmö för att på fredagen åka vidare till Lanzarote och Club la Santa. Tyvärr vaknade jag inte lika glad. Det kändes som om huvudet var fyllt med betong, hela kroppen värkte och jag hade hög feber, typiska symptom på influensa och inget som försvinner över dagen. Efter att ha legat några timmar och funderat på om jag skulle åka eller stanna hemma bestämde jag mig för att vara smart och inte åka. Detta av flera anledningar, jag orkade knappt vara vaken hur skulle jag då kunna resa över hela europa, risk att smitta de andra och risken att resan skulle försämra mina chanser att bli frisk snabbt. Nu nästan en vecka senare är jag nästan frisk och om det är snabbt vet jag inte, det jag vet är att sex dagar känns som ett år när man tillbringar dem liggandes...och folk säger att ett år går så fort.

I denna evighet av tristess har jag iaf haft tid att tänka på alla underbara sim, cykel och löppass som jag ska göra så fort jag blivit frisk. Och nu är det nära. Det gäller bara att inte snubbla på mållinjen och börja träna för tidigt och för mycket. Och snart, mycket snart lovar italienarna kommer min nya cykel.

Life is good.

Jag skrev ju det för nån vecka sedan men sen avbröts ju det goda, så jag kände att det var på sin plats att "reclaima" detta uttryck influensan försökta ta...