Efter en hård sportdag igår kände vi att vi var värda ett riktigt amerikanskt mål mat. Så jag, Ted och Tove åkte till ett stekhus och beställde hamburgare, jag och Ted tog även en lite efterrätt :-)

Dagen kan sammanfattas med att det gick dåligt. Faktiskt den sämsta tävling jag gjort... Exakt varför är svårt att veta nu, det får väl jag analysera med min tränare. Det har iaf varit ett kontrasternas år med tanke på att jag gjort både min snabbaste och långsammaste Ironman med bara några månaders mellanrum.

Åter till dagens lopp. Det har känts bra på träningen innan loppet och även om jag tränat mer än jag någonsin gjort innan så har det känts som om jag har kunnat tillgodogöra mig träningen.*
Simningen - Fick en bra start och tyckte att jag kom in i ett bra tempo, efter ca 500m la jag mig bakom en som jag tyckte höll bra fart. Efter ca halva simningen började mina vader krampa och jag kunde inte sparka något, kände också att jag behövde gå på toa och det har aldrig hänt. Fick slita lite för att hålla fötterna så jag blev mycket förvånad när jag kom upp och såg att klockan stod på 1:06h. Slet av mig våtdräkten och sprang mot toaletterna, detta besök gjorde att min växling tog 5:30min.

Cyklingen - kom snabbt in i en bra rytm men bestämde mig för att köra lugnt med tanke på den tidigare krampen. Banan var 3x60 km och de två första varven gick på ca 1:36-37 utan att ta i, det blåste rätt bra motvind på vägen ut till vändpunkten. Tänkte trycka på lite sista varvet men efter ca 110 km började min ben värka, ungefär som på ett riktigt långt cykelpass. Farten sjönk och jag körde väl på ca 4:55h.

Löpningen - Hade bestämt mig för att försöka springa under 3h men redan efter 3-4 km började det ta emot. Funderade på att sänka farten lite men ändrade mig och bestämde mig för att försöka springa på uppsatt mål. Det fortsatte att vara mycket tungt och vid 18km började magen strula, var tvungen att gå på toa tre gånger under sista halvan av loppet. För att det skulle bli riktigt roligt fick jag en regäl kramp / håll på höger sida efter 21 km, då var jag tvungen att gå... Efter det gick den sista halvan i något slags joggtempo som innebar magkramp, varvat med gång och toabesök.
Att bryta var aldrig aktuellt, man kan tycka vad man vill om det men jag åker inte till USA en månad och laddar för ett lopp och sen bryter bara för att allt inte går enligt plan. Efter ca 10:20h bröt jag mållinjen och kunde staplandes gå in i målområdet och njuta av lite pizza och cola (det är ju USA). Fast jag säkert gick 7-8km så hade jag grymt ont i benen, mycket värre än när jag sprang på 3:01h i Kalmar i år.

Även om jag är besviken känns det bra att ha fullföljt eftersom ett dåligt lopp innbär massa av erfarenhet. Man lär sig nästan mer av ett misslyckande än när det går perfekt.
I morgon ska vi till prisutdelningen och jubla åt Tove och Camilla som gjorde riktiga kanonlopp och placerade sig som 5:a och 8:a, imponerande i det startfältet. Grattis!

Ha en bra dag i Sverige, nu ska jag sova :-)

Översta bilden är över växlingsområdet. Här gäller det att veta var man har sin cykel :-)

Andra bilden är från motorvägen där större delen av cyklingen går, Beeline.

I morgon kl 14:50 svensk tid smäller det och tävlingen går att följa live på www.ironman.com. Där kommer det att finnas både streamad video och textupptadering, sändningen startar kl 14:30. På herrsidan är vi 63 startande med många riktigt duktiga, damerna är ca 25.
Totalt i tävlingen är det över 2000 deltagare...det kommer att bli trångt på banan.
Vi är fyra svenskar som kör som proffs och vi har följande startnummer:

45 - Joakim Berggren.
49 - Ted Ås.
81 - Tove Wiklund.

87 - Camilla Lindholm.

Klockan är strax elva här och jag och Ted ska strax ut och springa en liten runda för att väcka kroppen inför loppet. Efter det ska vi åka och lämna in cykeln samt påsarna för skor och kläder som vi får inför respektive växling.

En rapport från tävlingen kommer att finnas här på måndag.

Idag har vi varit nere och testat simbanan, inte hela för det är bara ett varv. Det är skönt att få komma i vattnet och och få lite miljökännedom, vilken temperatur det är, sikt, ev. strömar och hur olika riktmärken ser ut och syns från vattnet. Små detaljer som kanske inte gör så mycket på simtiden men det ger en trygghet på tävlingsdagen så jag kan koncentrera mig på det viktiga...att prestera.
Vi var även och registrerade oss så nu har vi fått våra chip, nummerlappar och badmössor. Dagen D är nära.

Foto över Tempe Town Lake där simningen går.

Resan hit gick bra och när jag kom fram till flygplatsen så visade det sig att Ted Ås och Tove Wiklund åkt för att hämta mig, en trevlig överraskning.

Hotellet vi bor på funkar bra och ligger rätt bra till, i en stor stad som Phoenix innebär det 8km från tävlingsplatsen. Men med tanke på att Phoenix är ca 5 mil på diagonalen så är ju 8km bara ett stenkast.
Som i många andra amerikanska storstäder så innebär stad tät bebyggelse, inga parker eller grönområden alls. Detta gör att träningen blir mycket tråkig. För att cykla åker vi bil ett par mil till cykelbanans yttre del och min löpning idag gick på betongtrottoarer längs hårt traffikerade vägar...lite skillnad mot Lugnet i Falun :-)
Simmningen däremot är riktigt trevlig, vi simmar i en stor utomhuspool på ASU (Arizona State University). Där mötte vi idag Rebecca Ejdervik som så många andra simmare flyttar till USA för att kunna satsa på idrotten samtidigt som de pluggar.

Återkommer med bilder från omgivningen samt fler uppdateringar.

Klockan är strax efter 14 och är alla väskorna är packade. Nu sitter jag och väntar på bussen som ska köra mig till flygplatsen i El Paso.
I morse körde jag mitt sista pass här i Las Cruces, 2h cykel + 30min löpning direkt efter. Det kändes inte särskilt bra men det är ju inte idag jag ska vara som bäst, dit är det en vecka idag.

Det har varit jäkligt kul att vara här och träna men nu känner jag att det sitter bra med ett miljöombyte. Hittils har all energi gått åt till att träna men nu är det dags att börja ladda för tävlingen. En Ironman är mer en mental utmaning än en fysisk om man är tränad för uppgiften, vill man inte plåga sig är det säkert 10-15min som man förlorar...

Vi syns i Arizona!

Flygfoto över Las Cruces.

Nu är det snart bara en vecka kvar till loppet och bara några dagar kvar innan jag åker till Tempe i Arizona för att möta upp med de andra svenskarna som ska köra, Tove Wiklund, Ted Ås och Camilla Lindholm.
Vi kommer att bo ihop på ett lägenhetshotell som ligger ett stenkast från tävlingsområdet, det kommer att bli roligt att tillbringa sista veckan i "Camp Sweden".
Det har än så länge känts som om tävlingen är långt fram i tiden men idag publicerade de våra startnummer på hemsidan, www.ironmanarizona.com, och jag fick nummer 45. Det känns rätt stort att jag snart ska debutera som proffs på ironmandistansen, ett mycket stort steg idrottsligt sen jag tog tjänstledigt från Försvarsmaketen för att studera och träna hösten 2005. Jag var 28 då så det är som det sägs, aldrig försent att börja...

De senaste dagarnas träning har gått mycket tungt, detta beror på att jag tränat som aldrig förr i nästan 8 veckor. När jag stod på startlinjen inför SM i Kalmar hade jag snittat 11.5h/v och nu har jag snittat nästan det dubbla. I måndags så började ju jag min toppning men jag har fortsatt träna dubbla pass varje dag, visserligen kortare än innan men ändå... Igår kände jag mig orolig att jag inte skulle hinna återhämta mig men min tränare sa att det var lugnt. Det roliga med det är att idag har jag känt mig mycket bättre och piggare så nu är jag inte orolig längre. Ibland är det svårt att lita på någon annans program när man tränat sig själv i princip hela livet.
Imorgon fortsätter den "lätta" träningen med 90min cykel och 50min löpning... det är kul med vila :-D