Så står det på målportalen som man passerar efter att ha genomfört Engelbrektsloppet med start och mål i Norberg. Igår var första gången jag åkte det loppet och också första skidtävlingen i mitt liv men det är ju som det sägs, aldrig försent att börja.

Mitt liv som skidåkare är ganska kort om man räknar antalet skidpass och åkta mil. Förra gången jag åkte ett lopp var Öppet Spår 1997 och 1998 då jag gjorde "klassikern" och sen dess har jag knappt stått på ett par skidor förutom nån enstaka gång. I år har jag varit "seriös" och säkert åkt 25 mil på ett par av Saras skidor, inte riktigt rätt spann men träning. Anledningen till att jag bestämde mig för att åka Engelbrektsloppet var för att det var Försvarsmaktsmästerskap på långlopp skidor som en tävling i tävlingen.

Hur gick då loppet? Eftersom jag inte har någon teknik att tala om hoppades jag att det skulle bli kallt så spåren blev hårda så jag skulle kunna stakåka mycket. Dagarna innan var vädret optimalt men på lördagen steg temperaturen till runt 0 grader och det började snöa rätt mycket. När jag stod på startlinjen snöade det fortfarande och då visste jag att det skulle bli tungåkt. Starten gick och det visade sig omedelbart att jag haft på tok för stor respekt för de andra åkarna, jag hade ställt mig en bit bak och förväntade mig en rusning a la en simstart på Vansbrosimmet. Tvärtom gick det så långsamt att det knappt gick framåt och det tog nästan 15km innan det gick att åka i sitt eget tempo. Jag var ändå glad för jag hade riktigt bra skidor och första 30km avverkades på lite under 2h, sen slog vädret om. Det blev -5 och mina bra skidor förvandlades till kassa skidor. Glidet försvann och fästvallan frös :-) Efter ett andra varv med ömsom muntra miner och ömsom avsky för skidsporten som helhet och företeelse passerade jag målet på 4:12 och en bunt sekunder. Skönt att vara i mål och som vid alla loppet fördunklar endorfinerna ens sinne och det hela framstår som ytterst tilltalande att göra igen, helst så snart som möjligt...

Nu är vintern över för min del och nu väntar ytterligare en vecka av simma, cykla, springa. Det ska bli skönt att slippa valla.

Med tanke på att VM i cyclocross gick för en vecka sedan och att Lance Armstrong gjort comeback kom jag att tänka på en av alla roliga reklamfilmer Lance gjort.

Visst ser det fantastiskt roligt ut!

Igår sprang jag 3000m på tid ute på Bosön, detta var ett av flera test jag gjorde där ute tillsammans med massa andra militära idrottare. Dagen började med ett hårt simpass hos coach Rosén där huvudserien var 24x50m start 1:15 i bra fart. Därefter kastade jag mig på t-banan för att så snabbt som möjligt komma ut till Bosön där de övriga redan var. Efter diverse sprint och styrkestest som ingår i den sk. Fysprofilen var det dags för dagens höjdpunkt, 15 varv på 200m-banan :-)

Jag sprang i första heatet av två tillsammans med andra triathleter, några militära femkampare och en löpare. Var lite osäker på vad jag kunde göra och dessutom rätt trött efter de andra testerna och simpasset så jag lade mig som nummer tre och hoppades på en jämn fart. Första kilometern sprangs något avvaktande på 3:20, därefter höjdes farten lite när en femkampare som legat bakom mig blev otålig och ville bli trött. Andra kilometern gick på 3:15 och var inte jättejobbig rent pulsmässig men jag kände att jag inte är van vid farten och började bli lite trött i benen men med 1000m kvar är det bara att bita ihop. Med 800m kvar hade några släppt från tätgruppen och jag låg tre och gjorde mitt bästa för att bita mig kvar i ryggen på de andra två. Med 400m kvar hade jag fått släppa en lucka på 1-2 sek och kände att de inte var aktuellt med någon spurt utan att bara försöka hålla farten i mål var nog. Passerade mållinjen som trea helt slut och sluttiden blev 9:50, ni som är bra på att räkna vet redan att sista kilometern gick på 3:15. Är nöjd med loppet med tanke på förutsättningarna, en typisk vinterkänsla av att vara stark men inte snabb. Som en diesel utan turbo.

Idag var jag och de andra ute i simhallen i Vårby Gård där Södertörns tränare Johan Ekeberg (osäker på efternamnet) filmade oss och gav feed-back på vår teknik och i mitt fall avsaknad av teknik. Alltid roligt att se vad man gör fel men samtidigt lite tröstlöst när jag känner att jag knappt utvecklats alls på flera år. Lärde mig simma helt själv och har genom att jag saknat simtränare simmat fel i 5-6år och hundratusentals meter. Att lära om detta inlärda beteende känns ungefär som att lära sig att sluta blinka automatiskt. Så ni som håller på att lära er simma, gör rätt från början och lägg den tid det tar. Att simma en meter med fel teknik ÄR sämre än att inte simma alls enligt mig.

Nu är jag strax hemma i Falun och ska ladda inför Engelbrektsloppet som går på söndag, mitt livs första skidtävling :-)

Igår kunde vi läsa att tre ryska skidskyttar lämnat ett positivt A-prov i samband med VC i Östersund och de är nu avstängda i väntan på att B-provet ska analyseras. Det innebär ju inte att de är dopingavstängda eller att det är fastställt att de har dopat sig som alla kvällstidningar skriver.

Idag hittade jag denna nyhet:

PARIS. Den unge belgiske cyklisten Frederiek Nolf dog efter en etapp av Qatar runt natten mot torsdagen.
- Cykelsporten har sorg efter att ha förlorat en ung talang. Han dog i sömnen och vaknade aldrig, sade Eddy Merckx, som är sponsor åt Nolfs stall Topsport Vlaanderen-Mercator, till hemsidan Cyclingnews.

Dödsorsaken är inte fastställd. Frederiek Nolf blev 21 år gammal.

Dödsorsaken kanske inte är fastställd men folk men lite minne vet ju att det inte är första konditionsidrottaren som dött i sömnen under "mystiska" omständigheter....sa någon bloddoping?

Fast det kan det ju inte vara, alla som dopar sig åker väl dit. Det säger ju WADA och IOK...som inte har det minsta egenintresse i att försöka få idrotten att framstå som bättre och renare än vad den är ;-)

Idag startade ett läger för de militära landslagen här i Stockholm, Karlberg mer exakt. Syftet med lägret är dels att alla ska få träffa andra idrottare och de i sin egen sektion men också för att göra tester och få lyssna på några föreläsningar om bla. kost för idrottare.
Imorgon ska vi springa 3000 meter ute på Bosön, det ska bli intressant att se vad jag kan göra är rätt nertränad för tillfället. Senast jag sprang 3km på tid var för tre år sedan och då hade jag 10:06, blev lite förvånad när jag kollade upp det idag. Trodde inte jag sprang så bra för tre år sen. På fredag som är sista dagen ska vi som har simning i vår idrott göra en filmanalys på förmiddagen och på eftermidagen ska vi lyssna på förbundskaptenen för skidskyttelandslaget. som också är officer, Staffan Eklund som ska prata om at vara en del i ett lag.

Nu ska jag ladda för löptestet :-)

Även om jag var något frustrerad över helgens första skidpass så höll jag mig till planen och gnetade på både på söndagen och igår. Och precis som ordspråket utlovar, trägen vinner, så blev livet i skidspåret bättre för varje dag. I söndags åkte jag tre timmar med övervägande stakåkning vilket gjorde att jag knappt kom in i bilen efter passet då jag hade sjukt ont i ländryggen. Men det uppfattade jag som ett teckan på att jag måste träna mer så trots träningsvärk, skavsår och ömma handleder blev det en tur på lugnet igår tillsammans med Sara, vi åker bil dit och hem tillsammans :-)

Jag startade och slutade turen på Lugnets skidstation och när jag gled ner för att köra ett stakvarv på stadion möttes jag var säkert 50 ungar som var där på skidträning med Falu IK. De lite äldre såg ut att köra intervaller, det är härligt! Man kan aldrig ha för stor motor...

Åkte tillbaka till Stockholm i morse vilket gjorde att jag missade Coach Roséns simpass men jag tänkte att jag skulle haka på Lelle, David och Filip i morgon.

Fem dagar till Engelbrektsloppet.

I ett svagt tillstånd bestämde jag mig för några veckor sedan att åka Försvarsmaktsmästerskapen i långlopp skidor, detta genomförs genom att vi åker Engelbrektsloppet. När jag fick frågan tyckte jag att det skulle vara roligt att åka 60km på skidor och att jag tyckte det beror nog på att jag sällan åker skidor. Tävlingen går nästa söndag så jag bestämde mig för att denna helgen skulle det tränas skidor som aldrig förr och efter första passet kan jag konstatera att nog skulle låtit bli att anmäla mig. Bakhalt och inget glid, svordomarna ekade i dalarskogarna!

Om det finns en gud så uppfann han/hon löpningen till alla konditionsidrottare och djävulen uppfann då garanterat skidåkning...
I morgon ska jag åka igen, det ska bli roligt :-)

Skrev precis ett långt och självklart mycket läsvärt inlägg som cyberrymden utan förvarning sög in i ett svart hål. Fan!

Så jag svarar på en kommentar jag tycker är intressant i bloggen istället.

Från Peter Oom: 
Såg förresten på svensktriathlon.org att dina tider för ett par år sedan har samma mönster som mina: 1.05 ; 5.11 ; 3.28 - dvs rimlig simning och ok löpning men kass cykling. Jag känner att jag har en del kvar att ge på löpningen (var skadad förra året), men hur tar man bort en halvtimme från cykeln?

Svar:

Först, vet inte om jag vill kalla 5:11 på cykeln för kass, det är ju nästan 35 km/h i snitt.
Det kan tyckas att jag förra sommaren bara dök upp från ingenstans och gjorde en kanontid i Kalmar, tyvärr var det inte så:-) Jag har hållt på med triathlon någorlunda seriöst sedan 2002 och hösten 2005 tog jag tjänstledigt för att plugga i Falun och träna på "heltid". 2004 körde jag Kalmar första gången och cyklade på 5:13 om jag minns rätt, 2005 körde jag igen och cyklade några minuter över 5h men bröt i växlingen till löpningen pga av knäsmärtor.
Till säsongen 2006 tog jag ett jättekliv i min utveckling men få lade märke till det när jag körde IM Germany veckan innan Kalmar då jag cyklade på 5h blankt inklusive en punka, detta på en betydligt tuffare bana med de 12 första milen i ösregn och såphala vägar. År 2007 var jag återigen bättre än någonsin men blev skadad i tre månader från April och framåt, jag fick stå över Kalmar som var årets mål. Istället körde jag SM på olympisk dist. i Örserum efter bara tre veckors riktig träning och blev då 9:a, till min och många andras förvåning. Förra året var SM i Kalmar återigen det stora målet och jag hade märkt på träning att jag var bättre än någonsin innan och jag trodde att jag kunde köra på 8:45h om jag hade en bra dag. Några andra hade frågat vad jag trodde jag kunde köra på men jag tror de flesta tyckte att jag överskattat min förmåga...nu visade det sig att jag underskattat den lite och körde på 8:40:41 och knep bronset efter en "spurtduell" mot nykomlingen Johan Lundin som blev tvåa 27sek före.

Nu blev det ett väldigt långt svar med hela min karriär inbakad men det jag vill belysa är att det ofta ligger mycket mer bakom en prestation än många tror. Mina förbättringar beror på att jag tränat målinriktat i flera år och gått från att vara ganska muskulös på 74kg till 64-65kg idag, men också på att jag uppenbarligen har talang för uthållighetsidrott.

Nu ska jag sova för nu är det bara 6:20h kvar innan jag ska ligga i poolen igen:-)