Redan nu är denna träningsdag över och det beror på att jag är jävligt trött. Hade tänkt cykla på eftermiddagen men det hoppar jag över och kör ett distanspass i soffan i stället.

Efter allt malande i distansfart var det tänkt att jag skulle springa 4x2000m i 3:20-fart tillsammans med KJ i friidrottshallen. Vi turades om att ligga först och dra och tog 1000m var, de två första intervallerna kändes bra och jag kunde springa avslappnat. Den tredje var betydligt jobbigare men jag var övertygad om att jag skulle klara den men då hände något som sällan händer mig på löpning, att jag tog tvärslut. Med 400m kvar var det som om någon stängde av benen och jag fick stanna, jag vilade och hängde sedan på sista 200m. Ljuspunkten i all trötthet är att det var rent muskulärt som jag inte orkade, pulsen var inte så hög. Även om man aldrig tror det innan så spelar det nog in att jag sprang mitt senaste intervallpass för 16 dagar sen och efter det haft influensan och 9 hela dagar utan träning. Sen kan jag ju vara lite sliten av all träning jag gjort sen i måndags :-)

Lite uppmuntran när det går dåligt...

För tillfället råder det fullt krig mellan vintern och våren. Förra veckan var vintern nere för räkning men kom tillbaka på nio med en regäl offensiv som iaf för stunden drivit våren på flykt. Trist tycker jag som är ett stort fan av våren och hans storebror sommaren...

Träningen har rullat på bra idag och eftersom cykelpasset blev rätt långt igår cyklade jag lite kortare idag, istället sprang jag lite längre. Att jag tränar som jag gör nu kan ju tyckas lite konstigt eftersom jag är en ivrig påhejare av högintensiv träning och denna veckan är ju i princip en mängdvecka. För att bli bra måste träningen innehålla både distansträning och högintensiv träning, något som ibland glöms bort i triathlonkretsar. Där en stor del av utövarna snöat in på att köra långa lugna pass. Jag lägger upp min träning i block där jag kör ett block med betoning på högintensiva pass med underhållande distansträningen, ett block är 4-6 veckor. Efter det vänder jag på det och kör mest distansträning med underhållande högintensiv träning. På vintern brukar jag lägga in läger på varmare breddgrader under distansblocken och eftersom jag skulle varit på Lanzarote är jag mitt ett sånt block. Då får jag helt enkelt bita ihop och köra träningen fast jag är kvar hemma i vintersverige.

På tal om att bita ihop.

Efter en mjukstart så känns det som jag fått upp ångan och tur är väl det med tanke på hur vädret varit idag. Dagen började med ett simpass tillsammans med gänget på triathlonhögskolan och eftersom det var ett tag sedan jag simmade med dem så det var roligt att träffas igen. Efter simpasset tog jag en fika och snackade lite skit med K-J, sånt man ska göra på ett läger :-)

Klockan 11 träffade jag Per Dicander för att göra sällskap en del av cykelpasset, efter 2:15h lämnade jag honom i Borlänge samtidigt som jag stannade för en ståfika på ICA. Sen hade jag 1:30h kvar innan jag kunde svänga in på gårdsplanen hemma i Falun, totalt 3:45h alltså. Även om jag inte har några problem att träna ensam är det alltid roligt med sällskap och särskilt när cykelpasset genomfördes i 0 grader och snöblandat regn, hoppas jag slipper det imorgon.

Efter lite mat och några timmar på soffan var det dags för dagens sista pass, 40min löpning. Som vanligt blev jag lite förvånad över hur lätt det gick fast jag kände mig trött innan jag gav mig iväg men om det är någon som ska kunna springa trött är det väl en långdistanstriathlet.

I serien amerikanska klyschor blir det en som inte direkt är en klyscha men som passar bra på ett triathlonläger.

Swim, bike, run, sleep, eat and repeat.

Man ska ju vara på läger som elitidrottare har jag hört så när det inte blev något lanzarote får jag ta det näst bästa, Falun. Kan ju tyckas vara någon slags ironi i det men faktum är att jag tycker att Falun är ett av de bästa ställen som finns för träning i Europa. Hade vi haft nordspanskt klimat och lite berg hade det nog varit nummer ett. Jag kommer ju ursprungligen från Karlskrona så det handlar inte om någon blind lokalpatriotism utan min erfarenhet av olika städer i olika delar av landet. Alla andra häftiga bloggar har ju listor så nu kommer min första.

Varför är Falun så bra att bo i om man är konditionsidrottare?

• Det är en mellanstor stad där det är nära till allt.
• Det satsas på idrott och det finns många bra anläggningar.
• Högskolan satsar på elitidrott och det drar till sig många bra. Det gör att träningarna blir av hög kvalitet.
• Grym natur med miltals med stig att springa på ett stenkast från centrum.
• Bra cykelvägar med minimal trafik där man kan välja att köra kuperat eller platt. 

Hur var då första dagen på "lägret"? Ganska bra, jag fick slänga in handuken efter två pass. 10 dagars inaktivitet känns så det fick räcka med 45min lugn simning och 2:45h cykel. På tal om att träna mindre än planerat så kommer här ännu en härlig amerikansk klyscha: 

"Better undertrained and overmotivated than overtrained and undermotivated." 

Jag har sprungit i hela mitt liv och sen blir jag sjuk och kan inte springa på 10 dagar. Nu har jag kommit igång och sprungit två lunga pass på ca 45 min och av det fick jag lätt träningsvärk. Det är märkligt hur kroppen fungerar eller inte fungerar.

Nu i veckan tänkte jag köra ett "läger" här hemma i Falun där målet är att köra alla tre grenarna varje dag. Dock kommer jag att köra rätt korta pass, det viktiga är att komma igång igen och att fortsätta vara frisk. Sen är det rätt skönt att köra flera korta pass nu när vädret är som det är. Jag trodde att våren var på väg men om väderprognosen slår in kommer det att bli runt 0 grader med snöfall. Det är nog det väder jag tycker är sämst, det blir så jäkla rått.

Med tanke på dagens rubrik så kommer här en passande klyscha.

"If you don´t use it, you lose it!"

Okej, så farligt var det förvisso inte... Jag skrev att jag skulle återkomma när jag blivit bättre och det är jag nu.

För en vecka sedan gick jag och lade mig glad och förväntansfull eftersom jag på torsdagen skulle åka ner till Malmö för att på fredagen åka vidare till Lanzarote och Club la Santa. Tyvärr vaknade jag inte lika glad. Det kändes som om huvudet var fyllt med betong, hela kroppen värkte och jag hade hög feber, typiska symptom på influensa och inget som försvinner över dagen. Efter att ha legat några timmar och funderat på om jag skulle åka eller stanna hemma bestämde jag mig för att vara smart och inte åka. Detta av flera anledningar, jag orkade knappt vara vaken hur skulle jag då kunna resa över hela europa, risk att smitta de andra och risken att resan skulle försämra mina chanser att bli frisk snabbt. Nu nästan en vecka senare är jag nästan frisk och om det är snabbt vet jag inte, det jag vet är att sex dagar känns som ett år när man tillbringar dem liggandes...och folk säger att ett år går så fort.

I denna evighet av tristess har jag iaf haft tid att tänka på alla underbara sim, cykel och löppass som jag ska göra så fort jag blivit frisk. Och nu är det nära. Det gäller bara att inte snubbla på mållinjen och börja träna för tidigt och för mycket. Och snart, mycket snart lovar italienarna kommer min nya cykel.

Life is good.

Jag skrev ju det för nån vecka sedan men sen avbröts ju det goda, så jag kände att det var på sin plats att "reclaima" detta uttryck influensan försökta ta... 

och det ordentligt! Känns som om jag minst har ebola, pest och fågelinfluensan. Återkommer när jag känner mig bättre.  

Nu måste jag nog sova lite...allt skrivande tär på krafterna. 

Ja det känns som om jag har det ibland. Ett liv i Stockholm där jag jobbar och ett liv i Falun där jag har de flesta vänner. Nu sitter jag som jag brukar, på måndagar och ibland tisdagar, på tåget till Stockholm som går 05:20 från Falun… det är rätt drygt att åka så tidigt.

Besöket i Falun blev kort, åkte upp i söndags. Detta därför att Sara åkte öppet spår och inte var hemma och för att en kompis som jag sällan träffar var på besök från Schweiz där han bor.  Roligt att omständigheterna gjorde att jag inte behövde välja mellan att träffa min kompis eller att åka hem till Sara. Oavsett om Sara varit hemma hade jag behövt åka till Falun för att hämta min cykel, jag ska ju till Lanzarote på fredag och min nya hoj har självklart inte kommit. Varje gång man ska få en ny cykel tror man att det ska gå snabbt men sen påminns man om att man kan lägga på 4-6v på det utlovade leveransdatumet när den ”aldrig” kommer. De svenska leverantörerna sitter i kläm och kan inget göra… Nu ska nog min cykel överleva ett läger till eftersom det är en Cervélo R3 med Dura Ace rakt igenom och den byggde jag ihop inför Mallis förra året och när jag kom hem tränade jag mest på min tempocykel. Så Cervélon är i princip ny. Den ska givetvis säljas för att lämna plats åt min nya Kuota så är det någon som läser bloggen och är sugen på en Cervélo är det bara att slänga iväg ett mejl.

När jag lämnar Sverige på fredag kommer jag att vara utomlands på läger sex veckor fram till 8e maj. Schemat ser ut såhär:

27/2 – 13/3 Lanzarote
5/4 – 19/4 Mallorca
22/4 – 8/5 Sardinien

Det kommer att bli mycket resande och väldigt mycket träning men mycket roligt. Jag kommer också att åka med tre helt olika gäng med många som jag inte känner, ännu.

Nu när våren börja närma sig så känns det helt rätt att börja avsluta vissa blogginlägg men någon skön men helt meningslös amerikansk klyscha.

Life is good.