Träningståget ångar på och jag gör mitt bästa för att hänga med :-) I morse var det simning med Lelle Moberg och Filip Larsen, jag hoppade av en bit från slutet pga. en ömmande axel. På kvällen var det premiär för VO2Max-intervaller på testcykel. Hade inga större förhoppningar om att prestera stora watt och så blev det, fick kämpa för att hålla 310W. Jag hade lyckats förtränga hur jäkla jobbiga dessa intervaller är och tur är väl det annars skulle jag nog inte köra dem...efter passet var jag yr och mådde illa så jag fick sitta en stund och vila innan duschen. Mmmmm elitidrott.

Efter en tid med lite motivationsbrist orsakad av att jag och min nya tränare sen september 2008 inte var riktigt överrens om vad som skulle göra mig till en bättre triathlet. Efter några veckors funderande dag och även vissa nätter var jag iaf överrens med mig själv att jag inte skulle bli bättre om jag fortsatte efter hans program, så sen förra måndagen tränar jag mig själv igen. Vi (jag o tränaren) är absolut inte ovänner utan uppbrottet kom av för stor skillnad i grundfilosofin gällande träning och vila. Efter några år i sporten tror jag att jag har en ganska ovanlig träningsfilosofi för att vara triathlet och särskilt långdistanstriathlet. Våra delade meningar har skapat ganska mycket negativ stress för mig de senaste veckorna och förra veckan fick bli en nystart med nytt träningsupplägg och massor av motivation.

Nu har jag gått tillbaka till det upplägget jag körde förra säsongen med några justeringar eftersom jag blivit bättre. Det ger ju en ganska stor trygghet att köra något jag vet fungerar men samtidigt finns ju alltid risken att jag slutar utvecklas om jag inte vågar prova något nytt, det är ju där en tränare kommer in... Mitt träningsupplägg delar jag in i några olika faser fram till huvudtävlingen, detta för att få en överblick på säsongen men också för att olika tider av säsongen fokusera på olika saker. Under vintern fokuserar jag på högintensiv träning, i vardagsspråk kallat för kvalitetsträning. Jag använder inte det uttrycket eftersom jag vill tro att all min träning är av god kvalitet, detta innefattar även vilan. De högintensiva passen består av två tröskelpass och ett VO2Max-pass. På cykel kör jag 6-8x8min,på laktattröskeln, med 2min vila och ett pass med 4x4min, VO2Max, med 4min vila och sen springer jag ett pass med långa intervaller som är 3-5x10min med 2min vila.

Förra veckan var det premiär för löpintervaller sen IM Arizona och som alltid när det gäller löpning ska man vara ödmjuk, jag började med 3x10min och dessutom på löpband eftersom vädret inte tillät löpning utomhus. Det gick över förväntan och de två första intervallerna avverkades på 3:30-fart utan någon större ansträngning, så tre minuter in på sista intervallen höjde jag farten till 3:20-fart som jag höll relativt enkelt sista sju minuterna :-) Nu sprang jag ju på löpband så hastigheten kan ju inte överföras direkt till utomhuslöpning och bandet kan ju vara lite okalibrerat men en svag indikation på att jag fortfarande kan springa ser jag det som...

Som jag skrev i förra inlägget har jag ängnat en del av min ledig tid efter IMAZ att skaffa sponsorer. Glädjade nog fick jag besked förra fredagen att Cyclecomponents kommer att sponsra mig med cyklar denna säsongen. Det blir både en linjehoj och en tempohoj av det italienska märket Kuota med SRAM Red och Reynolds hjul. Kuota gör riktigt fina cyklar och jag har aldrig kört på det märket innan, det blir även första gången jag kör med komponenter från SRAM och hjul från Reynolds så det ska bli roligt! Linjehojen beställde jag i måndags för att hinna få den innan jag åker på årets första läger, 27/2 - 13/3, till Club La Santa på Lanzarote.

Här är bilder på cyklarna. Det blir de färgerna och de hjulen fast med SRAM-komponenter...

Efter ett par veckor hemma i Falun så sitter jag nu på tåget till Stockholm för att börja jobba igen. Jag kommer att jobba en hel del nu under vintern för att få mer tid för träning ju nämre säsongen kommer, det är ett mycket bra upplägg att jag khar möjligheten att jobba mer under vissa perioder för att sen kunna träna 100% mer eller mindre. Detta är första säsongen jag ingår i FM Elit så det kommer nog ta ett tag innan jag får in en bra rutin på jobb/träning och att vara i både Stockholm och Falun.

Hemma i Falun är det lätt att träna bra eftersom jag känner till alla vägar och har många träningskompisar som iaf för mig är viktiga för att det ska vara roligt att träna. De behövs inte alltid men det är grymt skönt att kunna ha sällskap på långa löppass och cykelpass under de k alla och mörka månaderna. I Stockholm har jag än så länge endast simmat med andra och då under ledning av Micke Rosén, han har lyckats bygga upp en riktigt bra träningsgrupp där bla David Näsvik, Filip Larsen och Robert "Jojje" Karlsson tränar. Under vintern är tanken att jag ska försöka hänga med på lite löpning om det passar med jobb och träningsupplägg. Det viktiga blir att simma med de andra, detta eftersom simning är min i särklass sämsta gren. Tyvärr bedrivs all simträning på den okristliga tiden 06:30 - 08:00 i den kalla bassängen på Eriksdalsbadet. Att simma på morgonen är något jag verkligen ogillar och blotta tanken på att frysa omkring i poolen fem mornar i veckan gör att jag drabbas av svår narkolepsi. Men jag ska tänka på vad Johan Lundin sa till mig efter målgången i Kalmar i somras när det är svårt att kliva upp:
- Tur att du inte kan simma, annars hade ju man inte haft en chans!

I sommar ska jag kunna simma...

Efter semester från både träning och bloggning är det nu dags att sätta igång på allvar med bägge.

Tiden sen senaste inlägget har varit intensiv fast inte pga av träning eller tävling utan med jobb, sponsorjakt och massor av skön fritid för att ladda batterierna inför säsongen 2009. Har bland annat hunit med en skön hotellweekend i Stockholm med Sara, ett besök i Stöten (Sälen) för lite skidåkning, ett besök nere i Karlskrona under julen och igår kom jag och Sara hem från fem dagar med längd- och utförsåkning i Funäsdalen / Tänndalen :-)

Träningen senaste veckorna har mest bestått av löpning och skidåkning, tyvärr fick jag grymma ryggproblem veckan innan jul pga av nån sträckning så träningen har gått på halvfart.

Sponsorjakten har gått bra och jag hoppas att inom en mycket snar framtid kunna presentera vad jag kommer att åka på i år, det blir iaf något mycket snabbt så går det inte bra på tävlingarna är det endast mitt eget fel... Nu ska jag göra en kopp kaffe i min nya mokabryggare.

Det var ett tag sen jag skrev senaste inlägget, men resan hem, jet lag och livet i allmänhet har kommit mellan.
Resan hem gick utan problem och fast jag passerade Heathrow på både ut och hemresan kom faktiskt cykeln med bägge gångerna...och den var hel. Den långa sträckan mellan Phoenix och London var en nattflygning så jag såg fram mot att kunna sova. Men pga grymma luftgropar samt en dam som skrek till följd av dessa så uteblev det mesta av sömnen, självklart var jag som mest redo att sova precis när vi skulle landa.

En av det roliga att resa är att få tillfälle att leva i och uppleva andra kulturer och även om det inte kom som en överraskning så skiljer usa sig rätt mycket på vissa punkter jämfört med sverige. En av dessa saker är hur de (amerikanerna) ser på sig själva och sitt eget land, de är ju som "alla" vet världens bästa nation på alla sätt och man bör spela nationalsången och vifta med flagga så ofta det bara går.
Så sen jag kom hem så har jag levt i ett patriotiskt vakum och för att vänja av mig stegvis så har jag tänkt på hur mycket jag älskar frihet och lyssnat på sveriges nationalsång varje morgon. Jag har givetvis också haft en bild på en svensk flagga på mitt skrivbord på datorn.

Efter en hård sportdag igår kände vi att vi var värda ett riktigt amerikanskt mål mat. Så jag, Ted och Tove åkte till ett stekhus och beställde hamburgare, jag och Ted tog även en lite efterrätt :-)

Dagen kan sammanfattas med att det gick dåligt. Faktiskt den sämsta tävling jag gjort... Exakt varför är svårt att veta nu, det får väl jag analysera med min tränare. Det har iaf varit ett kontrasternas år med tanke på att jag gjort både min snabbaste och långsammaste Ironman med bara några månaders mellanrum.

Åter till dagens lopp. Det har känts bra på träningen innan loppet och även om jag tränat mer än jag någonsin gjort innan så har det känts som om jag har kunnat tillgodogöra mig träningen.*
Simningen - Fick en bra start och tyckte att jag kom in i ett bra tempo, efter ca 500m la jag mig bakom en som jag tyckte höll bra fart. Efter ca halva simningen började mina vader krampa och jag kunde inte sparka något, kände också att jag behövde gå på toa och det har aldrig hänt. Fick slita lite för att hålla fötterna så jag blev mycket förvånad när jag kom upp och såg att klockan stod på 1:06h. Slet av mig våtdräkten och sprang mot toaletterna, detta besök gjorde att min växling tog 5:30min.

Cyklingen - kom snabbt in i en bra rytm men bestämde mig för att köra lugnt med tanke på den tidigare krampen. Banan var 3x60 km och de två första varven gick på ca 1:36-37 utan att ta i, det blåste rätt bra motvind på vägen ut till vändpunkten. Tänkte trycka på lite sista varvet men efter ca 110 km började min ben värka, ungefär som på ett riktigt långt cykelpass. Farten sjönk och jag körde väl på ca 4:55h.

Löpningen - Hade bestämt mig för att försöka springa under 3h men redan efter 3-4 km började det ta emot. Funderade på att sänka farten lite men ändrade mig och bestämde mig för att försöka springa på uppsatt mål. Det fortsatte att vara mycket tungt och vid 18km började magen strula, var tvungen att gå på toa tre gånger under sista halvan av loppet. För att det skulle bli riktigt roligt fick jag en regäl kramp / håll på höger sida efter 21 km, då var jag tvungen att gå... Efter det gick den sista halvan i något slags joggtempo som innebar magkramp, varvat med gång och toabesök.
Att bryta var aldrig aktuellt, man kan tycka vad man vill om det men jag åker inte till USA en månad och laddar för ett lopp och sen bryter bara för att allt inte går enligt plan. Efter ca 10:20h bröt jag mållinjen och kunde staplandes gå in i målområdet och njuta av lite pizza och cola (det är ju USA). Fast jag säkert gick 7-8km så hade jag grymt ont i benen, mycket värre än när jag sprang på 3:01h i Kalmar i år.

Även om jag är besviken känns det bra att ha fullföljt eftersom ett dåligt lopp innbär massa av erfarenhet. Man lär sig nästan mer av ett misslyckande än när det går perfekt.
I morgon ska vi till prisutdelningen och jubla åt Tove och Camilla som gjorde riktiga kanonlopp och placerade sig som 5:a och 8:a, imponerande i det startfältet. Grattis!

Ha en bra dag i Sverige, nu ska jag sova :-)