Som Sara skämtsamt sa när hon skulle förklara varför jag bröt SM för några släktingar till henne. Även om kramp inte har något att göra med saken var det en bra förklaring för några som nog skulle gissa på att Piriformis är en bakelse från Argentina. Hur som helst har det blivit mycket bättre bara på ett par dagar och även om det gör lite ont under träning så sitter i smärtan i som den gjorde innan.

Sen igår är jag tillbaka i Stockholm, tyckte det var lika bra att jobba lite nu när jag inte kan träna så mycket. Egentligen hade jag en vecka semester till men den kan jag ju ta ut någon annan gång. Fortsätt att läsa bloggen och gå inte över till Mogis videoblogg nu :-)

Om det är någon som missat det så har kanal 6 ihop med Powerade haft en kampanj under våren och sommaren där en vanlig kille skulle tränas för att köra ett triathlonlopp. Idag gick det första av två program där vi får följa Teddy som killen heter, teddy verkar vara en schysst kille men jag blir rätt trött på upplägget. Som alltid när det rör triathlon ska det framställas som om det knappt funnits något tuffare, hårdare eller mer omänskligt i modern tid. Programmet började ungefär med orden "triathlon är bland det tuffaste en människa kan utsättas för"...jovisst. Detta hjälper säkert till att bredda sporten. Teddy körde iaf Sundbyholms triathlon igår och gjorde det bra, 2:24h gick han i mål på.

För de som vill ha en riktig utmaning så kommer det en här. Kolla på filmen utan att skratta, skämmas eller stänga av. Detta är ett klipp från en videoblogg, en riktig!

Fick en kommentar från Johan Sund på inlägget om ny tränare. 

Om du redan har en "grundsyn på träning", vad är det egentligen du tror en coach kan tillföra? Om den nya coachen tänker som du, kan du inte upprätta dina egna program? Varför valde du inte att ge den andra coachen lite längre tid att etablera ett bra samarbete? 

Alltid roligt med kommentarer på det jag skriver och jag svarar gärna på frågor från er som läser bloggen. Johan har ställt flera frågor så jag tar dem en efter en.

Om du redan har en "grundsyn på träning", vad är det egentligen du tror en coach kan tillföra? Jag tror att alla som tränar regelbundet har en "grundsyn på träning", det är en förutsättning för att man ska kunna formulera hur man tror att man ska uppnå sina mål. Det jag tror en coach kan tillföra är:
- Nya idéer om hur jag ska nå mina mål.
- Erfarenhet och kunskap. Jag har bara mitt perspektiv, han många.
- Hjälp att struktuera träningen och analysera resultatet.
- Allmänt stöd, någon att bolla idéer med i med och motgång.

Om den nya coachen tänker som du, kan du inte upprätta dina egna program?
Att ha en gemensam grundsyn innebär inte att vi tänker på samma sätt, då hade det som du påpekar varit ganska fruktlöst att påbörja ett sammarbete. Det är som att ha en gemensam värdegrund på ett arbete, det är en förutsättning för att saker ska flyta på bra. Men människor kan ha många olika tankar och idéer om hur saker ska genomföras ändå.

Varför valde du inte att ge den andra coachen lite längre tid att etablera ett bra samarbete? Den tiden vi jobbade ihop räckte för att jag skulle inse att det inte skulle hålla i längden. Vi hade olika syn på några viktiga saker, bla vad en coachs roll är.

Idag var jag ute och körde 2h cykel i ett blåsigt men fint väder tillsammans med Fredrik Ericsson. Trots att vi hade två helt olika inriktiningar på passet så kunde vi köra ihop, jag skulle köra i fart ett och Fredrik skulle köra backintervaller. Medan Fredrik plågade livet ur sig i en av traktens värsta backar rullade jag på en slingrande väg med tät skog runt omkring och precis när jag kom tillbaka till backen var Fredrik klar så vi kunde göra sällskap hem. Det var bra så vi kunde diskutera viktiga detaljer som hur många watt Fredrik presterat på intervallerna :-) Det bästa för min del var att jag knappt kände av min piriformis och har inte haft ont i den efter passet som jag haft tidigare i veckan...hoppas det är ett gott tecken.

I morgon ska jag åka till Sundbyholm och hejja på alla som tävlar, själv står jag över just pga av skadeproblemen. Vill blir bra så fort som möjligt även om det är lockande att få blåsa ur kroppen. Ska ni dit så syns vi! 

Kom precis hem från ett biobesök, jag och Fredrik såg Linje 1 2 3 kapad med bla Travolta som skurk. En actionfilm som inte stack ut ur mängden, så den får en 3a av 5. En actionfilm som har premiär nästa fredag är jag ganska säker på att den sticker ut. Det är Inglourious Basterds som är regisserad av kungen själv, Quentin Tarantino. Jag ser redan fram mot att beskåda denna framtida klassiker.

Idag har jag satt mig in i alla nya begrepp och pass som Jocke Willén använder sig av. Att lägga en del tid på att vara säker på vad han menar och vill är extremt viktigt för att jag ska kunna träna på det sättet han har tänkt. Planeringen för de första två veckorna fick jag i helgen och det är en mjukstart i dubbla bemärkelser. Dels är det "bara" ett pass om dagen och sen är övervägande delen i fart 1 som innebär mycket lugn träning. Om man översätter det till den populära och användbara Borgskalan så är det träning som är lätt till något ansträngande. Pulsmässigt innebär det att jag ska ligga under 70% av max och i löpning blir det under 137 slag/min för mig. Jag har i princip aldrig tränat så lätt så det känns ovant, normalt springer jag mina distanspass med en snittpuls på 150-155. Under de år jag tränat mig själv har jag i princip tränat rätt hårt eller vilat helt, det innebär att den totala träningsmängden blivit ganska låg. Det ska bli roligt att testa något nytt och vad det leder till vet vi om ett år då nästa säsong nästan är slut....det är ju inte instant feedback direkt :-) 

Att träna sig själv har ju sina fördelar som att man har full koll på vad som händer och kan vara väldigt flexibel. Jag har mer eller mindre tränat mig själv hela livet men självklart har jag fått stor hjälp av andra genom att jag varit nyfiken och haft ögon och öron öppna. Har varit nöjd med att träna mig själv och inte känt något stort behov av att ha en "riktig" tränare men efter Kalmar 2008 kände jag att jag hade kommit till en punkt i min idrottskarriär då jag inte hade mer att ge mig själv. För att utvecklas i vad man än gör krävs det att man vågar göra förändringar och testa nya saker och det kan vara svårt att genomföra ensam. Hur medveten man än är tror jag att förändringarna blir inom samma gamla tankesfär, det är jäkligt svårt att bli en ny person.

Så inför IM Arizona skaffade jag mig en coach men efter drygt 6 månader kände jag att det inte var rätt och avslutatde samarbetet och var igen tillbaka där jag var efter Kalmar. Har efter den erfarenheten fortsatt att leta efter någon jag tror kan hjälpa mig till nästa nivå och efter ett långt samtal i fredags har jag nu en ny tränare, Joachim Willén. Han är en av Sveriges mest meriterade triathleter och har arbetat som tränare på Triahlongymnasiet i Motala under några år, detta tillsammans med att vi har en gemensam grundsyn på träning gjorde att jag frågade honom om han var intresserad. Många kanske tycker att det är fel eftersom han inte har någon större erfarenhet av långdistanstriathlon men det är det som är en av fördelarna som jag ser det. Att köra långt är inte det svåra utan att kunna köra snabbt och det vet Jocke hur man gör.

Det var länge sedan ett inlägg avslutades med en klyscha, så nu är det dags för en jag hittat på själv. Snabbt är det nya långsamt i långdistansträning.

Till och med mängdkungen Filip Larsén har ju insett detta. Skönt att vara före en kille som nästan är professor ;-)

Hade planerat att ta semester från träningen efter Kalmar men då var tanken att det skulle vara för att vila upp mig efter loppet. Nu var jag inte sliten rent fysiskt men luften gick ur mig lite och jag tog ledigt ändå, endast 2 löppass och lite sjösimning tillsammans med Sara har det blivit. Självklart är det bra att vila med tanke på att jag bröt pga skada...

Veckan tillbringade jag och Sara i Karlskrona med sol, lite bad och diverse utflykter, bla en tur med en skärgårdsbåt. Några härliga dagar som tyvärr gick väldigt fort, som det gör när man har roligt. Vi hoppades på att vädret i Falun skulle vara lika bra men Yr.no lovade regn, som tur hade väderdatorn i Norge fel och det eviga lågtycket som legat som klistrat över Dalarna hela sommaren är iaf tillfälligt borta. Vi åkte till Saras föräldras sommarstuga för att sola och för att Sara ville simma ett pass i sjön. Termometern visade +24 i vattnet så jag följde med utan våtdräkt, grym frihetskänsla att simma utan våtdräkt i en stor sjö! Det blir en repris i morgon.

Efter att ha gjort det grymma lopp jag gjorde förra året och med ytterligare ett år av riktigt bra träning i kroppen var mitt mål att göra ett snabbare lopp i år. Så blev det dock inte utan jag var tvungen att bryta strax efter att ha kört första varavet på cyklingen. Orsaken var att jag fick grymt ont i vänster sätesmuskel och piriformis vilket gör att benet domnar bort och jag får ingen kraft. Jag hade samma problem under Tour of Sweden men har inte haft några känningar sedan dess mer än att jag känt mig stel och det har försvunnit med streching. Trots att jag bara cyklade 7 mil igår så har jag fortfarande ont idag vilket tyder på att muskeln inte är bra. Nu får det bli rehab för att bli av med problemen en gång för alla och sen sätta upp nya mål. Jag är grymt sugen på Ironman Florida men jag tänker inte stressa med rehabträningen så det beslutet får vänta några veckor.

Tack till alla som hejade längs banan och som kom med lite uppmuntrande ord när jag brytit.

Slutligen ett stort grattis till Clas Björling som vann. Efter att ha tränat med honom till och från under 2008 och 2009 måste jag säga att jag är grymt imponerad att han haft tålamodet att ta sig tillbaka efter sin sjukdom. En värdig vinnare!