Att den mentala inställning inför ett träningspass eller en tävling gör stor skillnad på resultatet är det nog ingen som idag betvivlar, det som däremot diskuteras är hur man på bästa sätt ska förbereda sig mentalt. Att tänka positivt brukar vara ett råd men det är ju som det sägs alltid lättare att säga saker än att göra dem.

Veckan som gått har varit en djupdykning i motivationsdepån för mig. Den var välfylld i måndags men har sen pga det enormt dåliga vädret sinat regält för varje pass. Idag var depån tom och jag kände mig irriterad över att jag var "tvungen" att träna, riktigt dålig förutsättning för ett roligt och bra pass. På schemat stod 2.5h löpning och efter att ha haft en intensiv debatt med mig själv över hur roligt det skulle bli om jag bara gav mig ut å ena sidan och hur extremt trist det skulle vara att springa ensam i +15 och regn å andra sidan stod jag iaf med skorna på. Just fucking train liksom. Jag beslutade mig för att springa långt hemifrån så att jag inte skulle kunna ångra mig, ett bra beslut eftersom jag inte tyckte det var roligt ens när jag kommit iväg. 

Men när det hade gått 1.5h och det kändes som tiden stod still av tristess hände något roligt. På en grusväg såg jag hur en löpare med ett stort leende gömt under en krullig frisyr närmade sig, det var Erik Strand. Vi stannade till och han frågade om vi skulle göra sällskap, ja tack! :-)

Vi sprang ihop i 45 minuter men det kändes som en kvart. När vi skildes åt var jag mycket gladare och kände att träningen gav energi istället för att ta, precis som det brukar vara. Jag kände mig piggare sista kvarten än på hela passet och när det t.o.m blev blå himmel och sol så kände jag mig nästan sugen på att springa en extra runda. Det gjorde jag inte och kom hem efter 2:35h och ca 33 mer eller mindre härliga kilometrar.

I morgon ska jag köra tempointervaller med Fredrik Ericsson, det blir kul ;-)