Att träna sig själv har ju sina fördelar som att man har full koll på vad som händer och kan vara väldigt flexibel. Jag har mer eller mindre tränat mig själv hela livet men självklart har jag fått stor hjälp av andra genom att jag varit nyfiken och haft ögon och öron öppna. Har varit nöjd med att träna mig själv och inte känt något stort behov av att ha en "riktig" tränare men efter Kalmar 2008 kände jag att jag hade kommit till en punkt i min idrottskarriär då jag inte hade mer att ge mig själv. För att utvecklas i vad man än gör krävs det att man vågar göra förändringar och testa nya saker och det kan vara svårt att genomföra ensam. Hur medveten man än är tror jag att förändringarna blir inom samma gamla tankesfär, det är jäkligt svårt att bli en ny person.

Så inför IM Arizona skaffade jag mig en coach men efter drygt 6 månader kände jag att det inte var rätt och avslutatde samarbetet och var igen tillbaka där jag var efter Kalmar. Har efter den erfarenheten fortsatt att leta efter någon jag tror kan hjälpa mig till nästa nivå och efter ett långt samtal i fredags har jag nu en ny tränare, Joachim Willén. Han är en av Sveriges mest meriterade triathleter och har arbetat som tränare på Triahlongymnasiet i Motala under några år, detta tillsammans med att vi har en gemensam grundsyn på träning gjorde att jag frågade honom om han var intresserad. Många kanske tycker att det är fel eftersom han inte har någon större erfarenhet av långdistanstriathlon men det är det som är en av fördelarna som jag ser det. Att köra långt är inte det svåra utan att kunna köra snabbt och det vet Jocke hur man gör.

Det var länge sedan ett inlägg avslutades med en klyscha, så nu är det dags för en jag hittat på själv. Snabbt är det nya långsamt i långdistansträning.

Till och med mängdkungen Filip Larsén har ju insett detta. Skönt att vara före en kille som nästan är professor ;-)